Reportage

Visst går det skapa lustfyllda utemiljöer för barn!

”Härtill är vi nödda och tvungna” har varit svaret, när vi i Bums ställt frågor till Stockholmspolitiker och de tjänstemän på Sisab som ansvarar för förskole- och skolbyggnader i vår stad. Vår undran har bland annat handlat om varför Stockholm inte följer Boverkets rekommendationer om 40 kvadratmeter yta utomhus per barn. Det är inte realistiskt är det svar vi oftast fått. Miljöpartiets representant i Stadsbyggnadsnämnden till exempel svarade att 20 kvadratmeter per barn var ett mål hon drev. Inte ens detta genomförs i praktiken.
                Barngrupperna växer i storlek och barnen måste trängas på allt mindre yta utomhus, där fantasi och fysisk rörelse istället borde ges all den frihet som små barn behöver. Små gårdar slits mer. Naturligt gräs kan förvandlas till gegga. Sisab hävdar därför att det krävs plastgräs och gummigranulat. Men även plastgräs och plastgranulat slits: Partiklarna hamnar i luften och i barnens lungor och kroppar eller i grundvattnet.
                Istället för att ge upp kampen om barns rätt till fri och hälsosam utelek, beslöt vi oss i Bums att undersöka hur det ser ut i andra delar av landet. Finns det några intressanta exempel? En fågel hade viskat i våra öron: Åk till Örebro. Och det gjorde några av oss. Vi tog först kontakt med Mimmi Beckman, som ansvarar för lekparkerna i denna stad. Tillsammans med en forskare vid Alnarp, knuten till Växjö universitet samt en forskare och några tjänstemän från Örebro kommun fick vi en spännande rundresa. Av naturmaterial som stenar, stockar, sand, schaktmassor och vatten hade här byggts fantasifulla landskap där barn kan klättra, balansera, hoppa, skutta, bygga kojor… Dessutom hade Mimmi fått hjälp av växtspecialisten Peter Korn att plantera växter, vars rötter även i torr i sand söker sig ned till fuktigare skikt och som därför klarar torka. 
                För den som inte har möjlighet att åka till Örebro finns en vägledning publicerad inom det Vinnovafinansierade projektet ”Hållbara lekmiljöer i staden”, framtagen av Urbio och Örebro kommun. Syftet är att skapa lekvärden i ”naturlika gröna leklandskap kallade lekotoper i städer”, utifrån skogslandskapet, vattenlandskapet och trädgårdslandskapet.
Mimmi Beckman, Örebro, Emma Simonsson och Elise Eriksson, Urbio, är skribenter och utgivare. De har dessutom samarbetat med ett flertal personer vid SLU, Uppsala universitet. I Örebro finns en engagerad chef och en fantastisk arbetsgrupp, förstod vi i BUMS. Skriften ska ses om en inspirationskälla för att utveckla nya tankar istället för den stereotypa utformning som brukar prägla ”vanliga” lekplatser och skolgårdar i Sverige idag.
                Att leken är livsviktig poängteras redan i inledningen, bland annat med ett följande citat av Albert Einstein: ”Lek är den högsta formen av vetenskap.” Leken ska vara fri och alltid på barnens egna villkor, den ska kunna påbörjas, fortgå och avslutas när barnen så vill. Deltagarna ska bestämma reglerna. Rapportskrivarna tar upp lekens unika karaktär, något som utvecklingspsykologen Peter O Gray kallar ”ett verklighetslaboratorium”. ”I leken behöver man inte vara rädd för att misslyckas.” Barnen kan utforska allt det de vill, allt de kan komma på, och successivt bygga upp alla möjliga förmågor.   
                Och som rapportskrivarna formulerar: ”Leken är i själva verket vårt viktigaste verktyg för inlärning, och helt avgörande för vår fysiska, mentala och sociala utveckling. Genom leken utvecklar vi de förmågor vi behöver för att överleva i den värld och kultur vi föds in i.”
                Det är emellertid vi vuxna som oftast styr var och hur barn får leka. Torftiga lekmiljöer är begränsande, medan rika lekmiljöer skapar förutsättningar för många olika sorter lek. Detta är bara några av alla de viktiga påpekanden som tas upp i denna skrift, fylld av en mängd inspirerande illustrationer. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som ansvarar för barns utemiljö: politiker, planerare, förskolelärare, skolpersonal…
                De förslag författarna ger oss är något om de kallar ”Lekotoper – naturliga miljöer som både erbjuder lekvärden och ekosystemtjänster. Det är miljöer där lek och landskap är sammanflätade.” En grund, smal rännil med vatten kan till exempel vara en outsinlig källa för fantasifulla lekar och upptäckter.
Torftiga lekplatser gör däremot att barn snabbt tröttnar. De får inte utlopp för allt det de behöver för att deras kroppar och hjärnor ska utvecklas: Motoriska lekar, lekar med språk, utforskande lekar, skapande lekar och fantasilekar, etc.
                Hur löser arbetsgruppen i Örebro uppgiften? Skriften ger en rad exempel på sådant som befrämjar leklusten. Den skapar topografiska miljöer, uppbyggda av höjder, sluttningaplatta ytor och sänkor, med hjälp av vegetation som skapar rumsligheter, olika karaktärer och stämningar – så detaljrika som möjligt.           Utgångspunkten är den befintliga platsens karaktär, sol-, skuggförhållande, låg- och höjdpunkter, vegetation som uppvuxna träd, vilka skapar tak och adderar en dimension till miljön som är svår att få till på annat sätt. Något att betänka för stockholmspolitikerna som verkar ha en förkärlek att låta såga ned stadens träd, när de anses stå i vägen.
                Vad kan Stockholm lära sig av föregångsstaden Örebro? Att en lekmiljö inte behöver kosta så mycket. Schaktmassor finns i massor, med tanke på allt som byggs, stenbumlingar likaså och tillgång på sand lär också gå att lösa. Träd huggs som nämnts oupphörligen ned i vår stad, i alla nya, alltmer förtätade, högexploaterade bostadsområden. Trädstammarna borde få en bättre framtid än att malas till flis och eldas upp. De är utmärkta lekredskap i sig. Lite planering och arbete krävs förstås, men det gör ju också alla de standardiserade trånga och plastifierade (inplastade) förskole- och skolgårdarna som barnen nu drabbas av. Om de överhuvudtaget får en gård att vara på.
                Barn som inte får en stimulerande lekmiljö får inte den träning de behöver för att som vuxna lösa problem, fungera i det sociala samspelet, bli kreativa och ha den muskelstyrka som behövs för att kliva in i vuxenlivet med friska, starka kroppar. Har vi råd att försumma detta?
 
Undrar rapportskrivaren Kerstin Wickman/Bums

Förskolan Leklabbet      

Christina Ohlsson intervjuar Christina Modée som åren 1991–2007 var förskollärare på kooperativet Leklabbet i Nacka. Här bjöds barnen både på simkunskaper och kultur, och förstås uteliv med skog och äventyr.

PLATSEN
På en kulle alldeles intill Nacka station låg förskolan Leklabbet. Förskolan var inrymd i översta våningen av ett större suterränghus, Atlashuset, som låg i kullens sydvända sluttning. Huset byggdes ursprungligen för rekreation och konferens för Atlas Copcos personal. Byggnaden finns ännu (2021) kvar liksom fem äldre villor från förra sekelskiftet, ett par av dem med högt kulturhistoriskt värde. Förskolans entré låg på krönet av kullen och angöring dit och till villorna skedde via en smal väg upp till kullen. Det var som ett eget litet minisamhälle i stor kontrast med omgivningen. En rik växtlighet med träd och buskar bäddar fortfarande in bebyggelsen.

Den närmaste omgivningen är rätt stökig med Värmdövägen, Saltsjöbanan, Järlaleden, och Sickla industriområde, numera Sickla köpmarknad strax intill.  Men höjdskillnaden gjorde att störningarna för förskolan var ganska små och närheten till olika kommunikationer som tåg och buss gav i stället stora möjligheter. Både Nacka station och närmaste busshållplats låg lättillgängligt direkt nedanför kullen.

FÖRSKOLAN / VERKSAMHETEN
Leklabbet startades som ett föräldrakooperativ men övergick efter några år till personalkooperativ. Kravet var redan från början att det skulle finnas tre utbildade förskollärare på heltid plus en halvtid för matlagningen. Barngruppen bestod som mest av 18 barn i blandade åldrar – alla i en avdelning. Här arbetade förskollärare Christina Modée åren 1991–2007 och berättar här hur förskoleverksamhet såg ut.

Man följde Kommunens generella regler. Förskolan var öppen 07.30 – 17.00. Under sommaren höll man stängt i tre veckor. Personalen hade stor frihet att själva bestämma verksamhetens innehåll, med goda resultat tack vare korta beslutsvägar och en god samarbetsanda. Föräldrarna betalade omsorgsavgiften till kommunen och kommunen betalade lokalhyran till hyresvärden (Ljungbergsgruppen). Leklabbet fick den avtalade omsorgschecken/barn. Den löpande ekonomin skötte personalen själva.
Christina skötte bokföringen på fritiden. Verksamheten gav ingen vinst. Personalens löner sattes enligt fackets rekommendationer, men låg aldrig i topp. Vid något enstaka tillfälle fick personalen 5 000 kr/person i bonus. Leklabbet hade en ovanligt frisk personalstyrka med mycket liten sjukfrånvaro. Om någon undantagsvis var sjuk, kunde ”köksan”, som vidareutbildat sig till barnskötare, rycka in eller någon hemmavarande förälder. Och om köksan var sjuk, kunde en av förskollärarna laga maten. 

 LOKALEN
Lokalen var på 250 kvmmed tre stora och ljusa rum i fil utmed ytterfasaden. Den inre delen av lokalen var mer småskalig med hörn och skrymslen. Här låg kök, våtutrymmen och ett litet rum för stillsammare lekar. Vissa utrymmen här hade takfönster och andra fick indirekt ljus via glasväggar. Här fanns också duschrum med kar för plasklek för de mindre barnen och förråd med plats för snickarbänk.                                                                                                                   
De stora rummen hade bestämda funktioner rum 1 för gymnastik, fri lek och samling, rum 2 för måltider, pyssel, skapande verksamhet och rum 3 med ribbstolar på väggarna för vildare lekar, teater och vila.

Köket var inte särskilt stort. All mat lagades från grunden. På grund av utrymmesbristen deltog barnen inte i matlagningen. Däremot bakade man och höll då till i matrummet.

Den personal som stängde för dagen städade av. På fredagen gjordes sedan en grundligare städning av köksan. 

En vanlig dag började med morgonsamling där alla barn ropades upp och man gick igenom dagens program. Hela personalen deltog. Man sjöng och hade fingerlekar. Ibland var det orkester med rytminstrument. Innan lunch var det 6-årsverksamhet för de äldre, medan de mindre lekte på gården, gick på promenad eller annat. Vid lunchen hade alla sina bestämda platser. Barnen hjälpte till med avdukningen. Handtvätt före och efter var väl inövat. När de mindre barnen vilade efter lunch hade de äldre olika aktiviteter. Om det inte var utflykt, kunde det vara fri lek, pyssel, målning, fritt skapande, snickeri eller sagoläsning. Ibland gjorde man konstutställning. Gymnastik eller rytmik hölls en gång i veckan för alla barn uppdelade i åldersgrupper. Man körde efter olika gymnastikband. I våningen under fanns en riktig gymnastiksal som man ibland också hyrde.                                  

Torsdagar var baddagar. Eftersom Atlashuset var byggt för rekreation fanns en simhall längre ner i huset. Där hade Leklabbet en stående timmes reserverad badtid varje vecka. När de mindre barnen sov, bytte de lite större barnen till badrock uppe i förskolan och gick sedan den invändiga trappan ner till duschrummet och sedan simbassängen. Två av personalen var alltid med. Då bassängen var djup hade barnen både flytbälte och armpuffar. Personalen hade gått kurs i simundervisning som praktiserades. Succesivt minskades ”flythjälpen” och på slutet kunde i stort sett alla barn simma hjälpligt och alla hade fått en bra vattenvana.

Teater var en återkommande aktivitet. Christina hade ansvar för teaterverksamheten. Ofta utgick man från en saga som lästes eller berättades och sedan spelades upp. Det kunde vara ”Prinsessan på ärten” och liknande. Ibland gjordes mer omfattande förberedelser som när ”Koka soppa på en spik” framfördes. Då tog man Saltsjöbadståget in till Slussen och handlade grönsaker på torget. Sedan hem och barnen hackade och skar och soppan kokades. Så spelades historien upp för de lite mindre barnen och alla åt soppan och den som fick (den jättestora) spiken fick äran och spiken.

UTEMILJÖN – TOMTEN
Leklabbets gård låg vid entrésidan i norr. Gården var inte jättestor men ytan hade både plana och sluttande delar med både skugga och sol. Markbeläggningen bestod av asfalt, grus och gräs. Hyresvärden klippte gräset. Där fanns sandlåda, gungor och rutschkana. Bassängen som vinterhalvåret användes inomhus flyttades sommartid ut för vattenlek med vattenbana och slussar. Lekhyddor gav bra krypin och kurragömmaställen. Förutom fri lek på gården var ordnade lekar som ”Under hökens vingar” populära. Man odlade lättskötta blommor och grönsaker i en före detta sandlåda. Kommunen bidrog med varmkompost som Christina skötte efter kompostkurs. Varje Valborg hade man majbrasa på gården och eldade upp påskriset. Man sjöng Vintern rasat och Sköna maj och fröknarna bar studentmössa.

Aktiviteter utanför förskoletomten

Varje vecka var det Naturskola. Christina som hade Mulle-utbildning ansvarade. Direkt efter lunch tog hon och de sex äldsta barnen bussen nedanför kullen till Hellasgården. Alla hade ryggsäck innehållande termos med varm choklad, macka som man gjort själv vid lunchen, sittunderlag, torra strumpor och vantar plus plastpåse. Plastpåsen kom till användning, om någon blötte ner fötterna. Då tog man på de torra strumporna med plastpåsen utanpå, så var man torr trots de blöta kängorna. Man höll sig alltid på samma plats i skogen. Det var både fri och organiserad lek. Man sjöng och dansade, lärde sig växter och djur, följde naturens gång och pratade mycket om Allemansrätt och hur viktig och bra den var, men att man också måste vara rädd om naturen.
För flera barn var den här aktiviteten deras första kontakt med skog och natur och ofta fanns det något barn som till en början var rädd. Men de lärde sig snabbt och utflykterna var mycket populära. Dessutom var det en mycket billig aktivitet. På höstarna plockade barnen ekollon som sattes i provrörsglas, där man följde fröets utveckling. Med tiden sattes plantorna i krukor som togs med hem för utplantering i egen trädgård eller allmänning. Även enbär plockades och packades in som julklapp till föräldrarna för att användas som krydda i matlagningen. Höstar besökte man gärna något barn där familjen hade trädgård och plockade äpplen, som blev till äppelmos hemma på förskolan.

Med sång och verser och fingerlek lärde man sig växter som:                                                                             
Granens barr sitter ett och ett, granens kotte är låång. 
Tallens barr sitter två och två, talens kotte är liten. 
 Enens barr sitter tre och tre och de STICKS.                                                                                

Fågelboparken i Nysätra fanns på gångavstånd. En trafikerad väg måste visserligen korsas, men i övrigt nådde man parken genom ett äldre lugnt villaområde. Hit gick man på förmiddagar, så att alla barn kunde vara med. De äldre barnen gick, de minsta fick åka vagn. Det var en stor park där förskolan i stort sett alltid var ensam. Viss utrustning fanns men framför allt inbjöd parken till rörelselek och bollspel. Nere i Kyrkviken matade man änder och vid Nackanäs kunde man bada.

Varje vår gjorde Leklabbet en heldagsutflykt till en bondgård på Nämdö. Man tog tåget till Saltsjöbaden och därifrån båt till Nämdö. Här fick barnen åka häst och vagn och klappa djuren på gården. Lunchen med makaronisallad fanns med från förskolan. På hemvägen mötte föräldrarna de ganska så trötta barnen redan i Saltsjöbaden.

På vintrarna fanns skridskobanan vid Sickla skola helt nära. Christina älskar skridskoåkning, och åkte mer än gärna skridskor med barnen på eftermiddagarna och imponerade stort på barnens betydligt yngre föräldrar. Man kunde också ta hela barngruppen med bussen direkt till Hellasgården för att åka pulka.

Tack vare den nära kollektivtrafiken kunde man enkelt improvisera utflykter som att på morgonen bestämma att man tar tåget till Slussen bara för att titta på alla påskris på torget. Även själva resandet kunde vara en upplevelse. Många museer besöktes, liksom den näraliggande Dieselverkstan som ibland hade bio för förskolor, målningskurser eller sångtillställningar. I Dieselverkstan fanns också biblioteket som man regelbundet besökte och lånade mycket böcker ifrån. Alla barn valde också själva sina böcker. När Stockholms konserthus ordnade barnkonserter med stor orkester inklusive demonstration av instrument, såg man till att boka biljetter. Härigenom kom flera barn i kontakt med konserthuset före sina föräldrar. Och så fick man åka tunnelbana.

AVSLUT
Leklabbet låg i en lokal byggd för annat ändamål än barnverksamhet och beläget i en tuff omgivning. Man kan tycka förutsättningarna inte var idealiska. Men här bedrevs en fantastisk och utvecklande barnverksamhet, där man tog tillvara alla de möjligheter som platsen och omgivningen erbjöd. Det drevs av en sammansvetsad personalstyrka. Alla trivdes med jobbet. Barngruppen var liten och personal, barn och föräldrar lärde känna varandra mycket väl. Christina minns med glädje tillbaka på sin tid där. Hon tror att det just var verksamhetens småskalighet som gav den stora trivseln, tryggheten och arbetsglädjen, men att den också bidrog till liten sjukfrånvaro både hos barn och personal.

Förskolan Leklabbet flyttade från Sjötorpsvägen 2020. Verksamheten finns idag kvar på annan plats i Nacka. Idag står alla husen på kullen tomma. Markägaren Atrium Ljungberg, som äger Sickla köpkvarter, har köpt upp alla hus längs Sjötorpsvägen. Man talar om ”en rejäl exploatering”. Enligt gällande detaljplan ska Atlashuset liksom alla grannvillor utom två rivas. Frågan är om något blir kvar i slutändan. Risk finns att samtliga hus, hela kullen och all vegetation försvinner och därmed ett välkänt landmärke i Nacka. Här planeras ny bebyggelse med 100-tals bostäder, arbetsplatser, skola och förskola som ersättning för den gamla miljön nu när ”Nacka bygger stad”. Frågan är vilka kvaliteter som ryms i den nya förskoleverksamheten som kommer här.

Nedtecknat av Christina Ohlsson, landskapsarkitekt och medlem i BUMS
April 2021